Sagan om den tjocka feta Pannkakan

Det var en gång en bondhustru som hade sju hungriga barn. Och åt dem höll hon på att grädda en pannkaka. Den låg nu i laggen och fräste, så tjock och god att det var en lust att se. Barnen stod runt omkring och gammelfarfar satt och såg på.

– O, låt mig få lite pannkaka, mor, sa ett av barnen. Jag är så hungrig.
– O, kära mor! sa det andra.
– O, kära, rara mor! sa det tredje.
– O, kära, rara, snälla mor! sa det fjärde.
– O, kära, söta, rara, snälla mor! sa det femte.
– O, kära, söta, rara, goda, snälla mor! sa det sjätte.
– O, kära, söta, rara, goda, snälla gullemor! sa det sjunde.

Så tiggde de om pannkakan allihop, den ena ivrigare än den andra. För de var lika snälla som hungriga.
– Ja, kära barn, sa modern, vänta bara, tills den har fått vända på sig – tills jag har fått vända på den, menar jag – så ska ni får pannkaka allihop! Se bara, så tjock och belåten den ligger där!

När pannkakan hörde det blev den förskräckt. Och rätt som det var, vände den sig av sig själv och ville ut ur pannkakslaggen. Men istället föll den ned igen, på sin andra sida. När den blivit lite gräddad på den sidan också och fastare i kroppen, hoppade den ned på golvet och rullade iväg som ett hjul, ut genom dörren och bort på vägen.

Hejdå! Moran efter, med laggen i ena handen och sleven i den andra, det fortaste hon kunde. Och efter henne sprang alla barnen. Och efter dem till sist gammelfarfar.
– Hallå!
– Stanna, genast!
– Ta fast!
– Hallå!
Alla skrek och hojtade de efter pannkakan och sökte springa efter den. Men pannkakan rullade och rullade, och rätt som det var, hade den hunnit utom synhåll. Ty den var kvickare än allesamman.

När den rullat en stund, mötte den en karl.
– Goddag, Pannkaka! sa karlen.
– Goddag, Gubbe–dubbe! sa pannkakan.
– Kära min pannkaka, sa karlen, rulla inte så fort utan vänta lite och låt mig få äta upp dig!
– Om jag rullat från Stora–mora och Gammelfarafar och sju skrikande barnungar, så kan jag väl också rulla ifrån dig, Gubbe–dubbe! sa pannkakan. Så rullade den vidare, tills den mötte en höna.
– Goddag, Pannkaka! sa hönan.
– Goddag, Höna–sköna! sa pannkakan.
– Kära min pannkaka, rulla inte så fort utan stanna och låt mig få äta upp dig, bad hönan.
– Om jag rullat ifrån Stora–mora, Gammelfarfar och sju skrikande barnungar och Gubbe–dubbe, så kan jag väl också rulla ifrån dig, Höna–sköna, sa pannkakan.
Och så rullade den vidare på vägen, precis som ett hjul.

Så mötte den en tupp.
– Goddag, Pannkaka! sa tuppen.
– Goddag, Tuppe–nuppe! sa pannkakan.
– Kära min pannkaka, rulla inte så fort utan stanna och låt mig få äta upp dig! sa tuppen.
– Om jag rullat ifrån Stora–mora, Gammelfarfar och sju skrikande barnungar, från Gubbe–dubbe och Höna–sköna, så kan jag väl också rulla ifrån dig, Tuppe–nuppe, sa pannkakan. Och så rullade den vidare, det fortaste den kunde.

Sedan den rullat en stund, mötte den en anka.
– Goddag, Pannkaka! sa ankan.
– Goddag, Anka–vanka! sa pannkakan.
– Kära min pannkaka, rulla inte så fort utan stanna och låt mig få äta upp dig! sa ankan.
– Om jag rullat ifrån Stora–mora, Gammelfarfar och sju skrikande barnungar, från Gubbe–dubbe, Höna–sköna och Tuppe–nuppe så kan jag väl också rulla ifrån dig, Anka–vanka, sa pannkakan och rullade vidare ännu fortare.

När den så rullat en stund mötte den en gås.
– Goddag, Pannkaka! sa gåsen.
– Goddag, Gåse–måse! sa pannkakan.
– Kära min pannkaka, rulla inte så fort utan stanna och låt mig få äta upp dig! bad gåsen.
– Om jag rullat ifrån Stora–mora, Gammelfarfar och sju skrikande barnungar, från Gubbe–dubbe och Höna–sköna, Tuppe–nuppe och Anka–vanka, så kan jag väl rulla ifrån dig också, Gåse–måse, sa pannkakan. Och så rullade den vidare, ännu ivrigare än förut.

När den rullat en lång, lång stund mötte den en gris.
– Goddag, Pannkaka! sa grisen.
– Goddag, Nasse–masse! sa pannkakan och ökade farten.
– Nej, vänta lite! sa grisen. Du behöver inte alls skena iväg sådär. Vi två kan ju i lugn och ro gå tillsammans gensom skogen. Det lär finnas rövare där, så det är nog bäst att ha sällskap.
Det tyckte pannkakan var förnuftigt sagt, och så gjorde de sällskap. Men när de gått en stund, kom de till en bäck. Grisen kunde ju flyta på fläsket, så för honom var det en lätt sak att komma över. Men svårare var det för pannkakan.
– Sätt dig på mitt tryne, sa grisen, så ska jag frakta dig över.
Och det gjorde pannkakan.
– Gluff! Gluff! sa grisen.
Och så åt han upp pannkakan i ett nafs.
Och som pannkakan inte kom längre, så är sagan inte heller längre.

Norsk folksaga