Dummerjöns

Det var en gång en man som hade två söner. Ja, han hade egentligen tre, men den tredje räknade man inte med, för han hade lite svårt för sig. Han kallades för Dummerjöns.

En dag kom bud från slottet att prinsessan skulle gifta sig med den man som kunde svara klokast och roligast på alla frågor. De två äldsta bröderna förberedde sig i åtta dagar.

Den ene lärde sig alla tidningar utantill och den andre lärde sig att brodera hängslen. Fadern gav dem var sin häst, den ena brun och den andra vit. När bröderna skulle ge sig iväg kom Dummerjöns och undrade vad de skulle göra. När han fick höra att de var på väg till prinsessan för att fria, ville han också följa med. Fadern hade inte fler hästar och tyckte inte att Dummerjöns skulle följa med, eftersom han ändå inte kunde svara på några frågor.

Men Dummerjöns lydde inte. Han tog sin gamla getabock och red efter bröderna. Efter en stund fick han syn på en gammal död kråka, som låg på vägen.
– Den kan vara bra att ha och ge till prinsessan, tänkte han. När han hade ridit ytterligare en bit hittade han en trasig trätoffel. Ovanlädret var helt borta.
– Den kan vara bra att ha, tänkte Dummerjöns, plockade upp toffeln och red vidare. Efter en stund upptäckte han att diket var fullt av fin, mjuk gyttja. Naturligtvis måste han ha med sig lite gyttja till prinsessan. Han stoppade hela fickan full.

Bröderna, som var nästan en hel timme före Dummerjöns, hade nu kommit fram till slottet. Där stod redan friare i två långa rader. Varje friare hade fått ett nummer. De blev inropade till prinsessan, som hade fem skrivare. Dessa skrev upp allt vad friarna sa. Nu var det första broderns tur, men han glömde bort vad han skulle säga när han kom in till prinsessan.
– Du duger inte, sa hon.
Då kom andre brodern in. Det gick lika illa för han kom inte heller ihåg någonting.
– Ta ut honom. Han duger inte, sa prinsessan.

Nu kom Dummerjöns. Han red ända in i rummet.
– Oj, oj vad hett här är! ropade Dummerjöns.
– Ja, vi steker tuppkycklingar idag, sa prinsessan.
– Det var bra, tyckte Dummerjöns, för då kunde jag kanske passa på att få min kråka stekt.
– Det går bra, svarade prinsessan, men har du något att steka den i?
Då tog Dummerjöns fram den gamla toffeln. Prinsessan tyckte att det skulle räcka till en hel måltid om de bara hade haft sås. Dummerjöns tog gyttjan ur fickan och hällde den över toffeln och kråkan.

Prinsessan var förtjust, för Dummerjöns kunde både ge kloka och roliga svar.
– Dig vill jag gifta mig med, sa prinsessan och kysste Dummerjöns mitt på munnen. Dummerjöns blev den roligaste och klokaste kung som landet hade haft. Det tyckte både folket och prinsessan.